Italian, 1836-1868 Abbati was born in Naples and received early training in painting from his brother Vincenzo. He participated in Garibaldi 1860 campaign, suffering the loss of his right eye at the Battle of Capua. Afterwards he moved to Florence where, at the Caffe Michelangiolo, he met Giovanni Fattori, Silvestro Lega, and the rest of the artists who would soon be dubbed the Macchiaioli. While his early paintings were interiors, he quickly became attracted to the practice of painting landscapes en plein air. His activity as a painter was interrupted during 1866 when he enlisted again in the army for the Third Independence War, during which he was captured by the Austrians and held in Croatia. Returning to civilian life at the end of the year, he moved to Castelnuovo della Misericordia and spent the final year of his life painting in the countryside. Abbati died at the age of thirty-two in Florence after his own dog bit him, infecting him with rabies. Giuseppe Abbati, The Tower of the Palazzo del Podesta, 1865, oil on wood, 39 x 32 cm.His paintings are characterized by a bold treatment of light effects. He often painted a luminous landscape scene as seen through the doorway of a darkened interior, as in the View from the Wine Cellar of Diego Martelli (1866). Some of his late landscapes are in the greatly elongated horizontal format often favored by the Macchiaioli.  Related Paintings of Giuseppe Abbati :. | Landscape at Castiglioncello | Abbati Lattaio di Piagentina | Abbati Baia a Caletta | The Tower of the Palazzo del Podesta | Arno near Casaccia |
Related Artists:
Hermann Groeber
painted Die Dorfstrabe in Germany (1865- 1935 ) - Painter
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Francois-Joseph Heim
1787-1865 French Francois-Joseph Heim Gallery He was born at Belfort. He early distinguished himself at the Ecole Centrale of Strassburg, and in 1803 entered the studio of Vincent at Paris. In 1807 he obtained the first prize, and in 1812 his picture of The Return of Jacob (Musee de Bordeaux) won for him a gold medal of the first class, which he again obtained in 1817, when he exhibited, together with other works, a St John-bought by Vivant Denon. In 1819 the Resurrection of Lazarus (Cathedral Autun), the Martyrdom of St Cyr (St Gervais), and two scenes from the life of Vespasian (ordered by the king) attracted attention. In 1823 the Re-erection of the Royal Tombs at St Denis, the Martyrdom of St Laurence (Nôtre Dame) and several full-length portraits increased the painter popularity; and in 1824, when he exhibited his great canvas, the Massacre of the Jews (Louvre), Heim was rewarded with the Legion of Honour. In 1827 appeared the King giving away Prizes at the Salon of 1824 (Louvre-engraved by Jazet) the picture by which Heim is best known and Saint Hyacinthe. Heim was now commissioned to decorate the Gallery Charles X (Louvre). Though ridiculed by the romantists, Heim succeeded Regnault at the Institute in 1834, shortly after which he commenced a series of drawings of the celebrities of his day, which are of much interest. His decorations of the Conference room of the Chamber of Deputies were completed in 1844; and in 1847 his works at the Salon Champ de Mai and Reading a Play at the Theatre Francais were the signal for violent criticisms. Yet something like a turn of opinion in his favour took place at the exhibition of 1851; his powers as draughtsman and the occasional merits of his composition were recognized, and toleration extended even to his colour. Heim was awarded the great gold medal, and in 1855-having sent to the Salon no less than sixteen portraits, amongst which may be cited those of Cuvier, Geoffroy de St Hilaire, and Madame Hersent he was made officer of the legion of honour. In 1859 he again exhibited a curious collection of portraits, sixty-four members of the Institute arranged in groups of four. Besides the paintings already mentioned, there is to be seen in Notre Dame de Lorette (Paris) a work executed on the spot; and the museum of Strassburg contains an excellent example of his easel pictures, the subject of which is a Shepherd Drinking from a Spring.